Mitt enda liv

Man har chansen, chansen att göra något åt de.
Men låter de liksom springa förbi.
Som om alla ställer frågan, who fuck cares?'
Som om allt som betyder något bara rinner
ut i sanden och plötsligt slutar betyda något.
De är tragiskt hur vissa är, men de som är
mest tragiskt är nog att jag bryr mig.
Jag, lilla jag som alltid har sagt att man inte
ska bry sig om vad andra säger eller gör,
aldrig falla för grupptryck.
Aldrig låta sig tryckas ner.
Men allt de försvinner, liksom möglar bort.
Blir för gammalt för att orka användas.
Önskar att vissa bara kunde förstå hur jag
är och att jag väldigt ofta försöker. De kanske
inte märks, men jag vill verkligen.
Jag vill inte tyna bort.